Inte ens glass kan trössta mig nu..

Trårarna bara rinner och hoppet är borta. Ingen vill ha något med mig att göra.
Jag kanske inte visar mina känslor på de sätt ni vill men när ni säger vissa små saker gör de så ont så jag måste va ensam för att få gråta ut, inte för att de hjälper men jag hartar att prata om hur jag mår. Eller jag har ingen att göra de me. Känns som att ingen vill höra på mih eller vara med mig. Men de är väl fel på mig och jag får väl bara se till att ta de. Och skita i vad som händer. Att vara ensam är väl inte så jobbigt.
Jag har ju vissa men de räker inte. Kan inte prata med någon..

Byta skola vill jag göra. iallafall från de jag hörde idag.. Där känner man sig iaf inte hemma eller vart gör man de, jo undre jorden.


Do you have to make me feel like there's nothing left of me?.